August Strindberg: «Våre idealister»

Strindbergs gjennombrudd kom i 1879 med utgivelsen av Röda rummet som skildrer hans bohemtid i Stockholm og boken gjorde Strindberg til en omtalt forfatter, med denne roman bryter Naturalismen inn i Sverige og boken var gjennombruddsverket for 1880-tallet. Under de følgende årene skrev han det historiske verket Svenska folket i helg och söcken, samt romanen Det nya riket, satiriska skildringar från attentatens oo jubelfesternas tidevarv.  Det siste er et av hans mest infame verk der han gjør narr av «det officiella Sverige» i ulike situasjoner.

Med Det nya Riket ble Strindberg så omdiskutert og kritisert at han så seg tvunget å forlate Sverige. Med sin hustru Siri von Essen og sine barn sluttet ekteparet Strindberg seg i september 1883 til den skandinaviske kunstnerkolonien i Grez, men bare noen uker senere flyttet de til Paris og senere til Ouchy ved Genfersjøen rett sør for Lausanne i Sveits. I 1884 skrev Strindberg i et brev fra Sveits til sin bror Axel Strindberg:
«Det luktar rutten skit af Sverge ända hit ner ibland, men det skall väl ge sig!».

I «Det nya riket» i kapittelet «Moses» tror jeg vi finner hovedgrunnen til at han måtte forlate landet. Her er han inne på jødenes rolle i våre samfunn. I tillegg til å blottstille hele den svenske administrasjonen og samfunnsoppbyggingen i boken generalt er han i dette kapittelet spesielt inne på kjernen av problemet som har skapt så mye problemer og krig i Europa både før, under og etter hans tid. Boken kom ut i 1882.

I kapittelet «Våre idealister» er det «folkeoppdragerne», du vet slike som Per Fuggeli, kjønns»forskeren» Lorentzen, Thomas Hylland Eriksen, og flere av de media idag kaller «ekspertene» som får gjennomgå. Srindberg kaller dem skalder og hoffpoeter. Intet er nytt under solen tydeligvis. Litt tungt å lese på svensk men vel verdt å lese. På tross av alvoret er det også meget fornøyelig lesning:

Våra idealister.

Varken mantalskommissarien, uppbördsmannen eller statistiska byrån har reda på några idealister; förgäves hava vi efterhört hos traktens polisvaktkontor och församlingens prästerskap, men de hava inga sådana i sina längder, åtminstone inte vad de veta; de äro överallt och ingenstädes. Icke såsom icke idealister skulle betala kontribution, gå i kyrkan, besöka polisvaktkontor eller så; de göra nog allt detta, men som sagt, i adresskalendern och statskalendern får man icke upp dem. De tillhöra således de tvivelaktiga existenserna, om vilkas tillvaro man endast då och då påminnes. Avslöja bara en humbug, och ni skall strax se en idealist krypa fram och försvara humbugen, kalla en som förfalskat en växel för växelförfalskare, och en idealist skall visa sig och säga att ni förlorat idealen; om ni förlorat pengarne, det vilja de icke tala om, ty de bry sig icke om pengar, säga de; vänd på vilken social komposthög som helst, och idealister skola kräla som metmaskar för att gömma sig ner i jorden; men vill ni se dem i ansiktet, så bjud på en stor middag, och ni skall se dem svärma som flugor, stora feta köttflugor; annonsera ett statsstipendium, en pension, en syssla, och de skola komma fram som gräshoppor och de skola ofelbart hava stipendiet eller sysslan.

Vad som egentligen menas med idealist har ännu icke blivit klargjort och som alla sjuka frågor har även denna funnits lämplig att hållas svävande.

Håkan Olsson tror att det är ett hemligt sällskap som har sina anhängare i riksdagen. Där utmärka de sig genom sitt livliga intresse för alla kulturfrågor. De uppträda alltid till biskopslönernas försvar, tala alltid för anslaget till statens aktör- och balettkår, som de sätta över alla andra bildningsfrågor, predika samvetstvång, yrka på skatternas läggande på de fattiga, uttala öppet förakt för de arbetande medlemmarne i staten och anse timmerhuggare följa med skogsköp. För övrigt påstå de världen nu hava nått höjden av utveckling i konungariket Sverige och varje rubbning av det bestående vara en återgång.

Anders Rindholm, student i Uppsala, menar att idealisterna äro ett hemligt sällskap bland studenterna.

Carl Rydberg i Morgonbladet tror att det är ett jesuitersällskap bland tidningsskrivarne.

Jag för min ringa del vet inte vad jag skall tro. Jag har träffat dem överallt, men icke egentligen fått reda på dem. En gång delade jag deras mening som ansågo dem vara ett jesuitersällskap, men jag övergav meningen då jag såg en idealist full. En jesuit hade bestämt icke berusat sig. Att de äro ett hemligt sällskap trodde jag en hel sommar, som jag tillbragte i sällskap med en tidningsskrivare i Aftonbladet. Vi voro ense i alla sociala och politiska frågor, trodde lika litet på Napoleon III som på Kristi gudom, ansågo sanningen vara ofunnen men att spåren voro funna, vi voro med ett ord fullkomligt ense i alla huvudsaker. En dag frågades jag av en bekant hur jag kunde trivas med den mannen.

— Därför att vi äro ense i de flesta frågor.

— Ni? men han är ju idealist?

— Hm! Vad vill det säga?

— Har du inte läst Aftonbladet?

— Nej! Jag läser aldrig Aftonbladet.

— Läs den då, sade han med ett egendomligt uttryck mitt emellan hån och medlidande.

Vid middagsbordet föllo mina ögon alldeles ofrivilligt på en blågrå makulatur, som låg under brödkorgen. Jag framtog den försiktigt, vecklade ut den ändå försiktigare och mellan fläckar av soja och senap upptäckte jag en rubrik som ådrog sig min uppmärksamhet. Artikeln var undertecknad med min väns tämligen okända signatur.

Jag hade trott mig känna världen och människorna rätt bra, men efter den läsningen ansåg jag mig vara en duvunge. Signaturen visade sig nämligen i sin skrivna artikel icke allenast sakna alla de övertygelser han samtalsvis förfäktade, utan även vara i full besittning av alldeles motsatta. Han var nu patetisk, moralisk, ofördragsam, inskränkt och religiös.

Jag torkade mina händer på servetten och stoppade makulaturen bakom islåren.

Om aftonen träffade jag återigen idealisten och jag upptäckte att han vid klockkedjan bar en bronsmedalj med den nyss dödade prins Napoleons bild. På min fråga varför han bar densamma, svarade han att han fått den. Och då jag frågade vad som menades med idealist, frågade han mig skrattande, om jag ville dricka konjak.

Längre kom jag icke den gången i mina forskningar, och resultatet blev: skratta och dricka konjak.

Idealister träffas bland alla samhällsklasser; jag har känt vinhandlare och ångbåtskaptener som varit idealister, men vari det bestått, det fick jag aldrig reda på. Hos en ångbåtskapten yttrade det sig i att han läste ett kapitel ur bibeln var kväll. Ett kapitel skulle det vara. Men som han var full var kväll, har ingen fått reda på hur det gått till. Hos vinhandlaren tycktes det blott vara ett sjukligt tillstånd som tog sitt uttryck i begagnandet av bilinervatten om morgnarne.

Yrkesidealisterna åter, vilka äro det hemliga sällskapets synliga ledare, hava givit en mera bestämd form åt det saknade innehållet. Det är isynnerhet två av ledarne, vilka framstå genom sin oerhörda förmåga att idealisera. Den ena är skalden, den andra patrioten. Skalden tillhör den lilla och lyckliga klass av människor som kallas de omtyckta. De må bära sig åt huru bakvänt, klandervärt som helst, de äro nu en gång bland de omtyckta, som få göra vad de vilja.

Han var omtyckt av lärarne i skolan för sin vackra sammetsblus, han var omtyckt då han skulle konfirmeras och kunde lägga en hundrakrona i prästens hatt, han var omtyckt i studentexamen då han höll middag på Hasselbacken. Han for utrikes och besåg oljefärgstavlor, marmorstatyer och kyrkor samt roade sig och läste poemböcker. När han tröttnade på det, kom han hem och promoverades till filosofie doktor i poemböckerna, vilket tillgick så, att han skulle säga vad den examinerande professorn tänkte om de och de poemen. Som han var god vän och du med honom så kände han tämligen väl hans tankar; de andra, som icke voro du med professorn, fingo gå i många år innan de kunde utleta professorns tankar, som icke stodo i några böcker. Vår vän blev naturligtvis förklarad som snille efter han gick om kamraterna. Efter att nu ha läst så många poemböcker, så var det naturligtvis icke svårt att göra poem själv. Han gjorde ett att börja med. Att hans framgång var fullständig säger sig självt; men olyckligtvis räcker icke ett poem att göra en människa odödlig. Han beslöt alltså att göra flera. Och han gjorde vid alla tillfällen. Hans lärde vän hade nämligen lärt honom att det var förenat med mindre risk att läsa upp sina poem än att trycka dem, och att denna väg var både behagligare och genare. Tillfällen saknades icke under jubelfesternas tidevarv och vår vän valde kungsvägen. Det fanns ingen jubel- eller invigningsmiddag då icke vår omtyckte poet vid desserten inför en rusig hop herrar och damer läste upp sina poem, vilka mottogos med ändlöst jubel och avtrycktes med festreferaten i alla tidningar. Men när han gått på med detta i tio års tid, började hans lyra bli ostämd, utsatt som den var för temperatur- och vindväxlingar av alla slag, och han undgick icke det öde som drabbar alla stora förmågor, nämligen att bli utsatt för löjet. Skämtet döpte honom till krokanskalden, emedan han alltid fick gudayran när krokanen bröts, och jämförelsen mellan hans poem och en viss dessert som kallas snömos anställdes.

Lyckligtvis blåste en ny konjunkturvind upp som skulle fylla skaldens slappa segel.

En av vår tids lyckligaste idéer var utan tvivel bolagsidéens praktiska tillämpning på poesien. Vi minnas alla poesiaktiebolaget Då. Grundaren av en poetisk tidskrift såg sina ansträngningar att få fart i tidskriften stranda mot tidningarnes obenägenhet att befordra densamma. Han ändrade nu affären till ett bolag, i vilket alla recensenterna erhöllo aktier — se, nu var företagets framgång tryggad. Vår vän, som alltid tyckte om det solida och garanterade, åtog sig nu en leverans av poemer att avlämnas till varje häfte. Som han enligt bolagets stadgar garanterades beröm för allt vad han skrev, blev han inom året en berömd skald och när han så till julen samlade sina bitar, så blev det en versbok, som bands i blå klot, passande till julklapp. Vad han skrev om? Ja, egentligen var det ingenting. Hans poesi var en majstång, bestående av en naken stång påklädd med blommor. Han var naturskald, men naturen var för honom ett orangeri och en trädgård. Georginer, lövkojor, astrar, kronärtskockor, meloner, sparris, alla odlade växter som genom trädgårdsmästarens »idealisering» kunde fröjda de timliga lustarne, de voro föremål för poesien. Andra året, då leveranskontraktet skulle fullgöras, började de odlade växterna att tryta. Han kastade sig då över ogräsen, nässlor, maskrosor, trampgräs och bolmört. Den vilda floran hade han aldrig sett, ty han blev mörkrädd i skogen och på ängen hade han aldrig fått gå för sin mamma, som var rädd för ormar. Men efter att ha berömt i två års tid, började recensenterna att ledsna på detta som just icke var överensstämmande med deras lynne eller tillhörde deras verksamhet. Bolaget sprack och vår naturskald stod där övergiven. Men blida nornor vakade över honom. Han samlade alla sina dessertpoem i en stor julbok, med den följd att han invaldes i Svenska akademien och utnämndes till hovpoet. Och nu hade han kommit på den plats, dit natur och begåvning kallat honom. Hans verksamhet som sådan känna vi i botten. Eller ha vi icke läst hovmarskalkarnes redogörelser för jubelfesterna.

  Kör.    Recitativ.    Kvartett,    Solo med kör.    Av W. C. D.

  Potage tortue       |                      |
    à l'Indienne .... | Xeres............... | Oscar-Vals, Strauss.
  --------------------|                      |
  Rissoles d'Ecrvisas |                      | Svenska Folkvisor
    à la Russe ...... | Château Lafitte 1844 |  av Geijer(!).
  --------------------|                      |
  Glaces, Compôtes,   |                      |
    Dessert ......... | Champange Monopol    | Verser av W. C. D.

»De högstämda verserna gjorde ett gripande intryck och voro skrivna med ovanlig talang av den skald till vars älskliga toner Svenska Folket suttit lyssnande sedan en längre tid tillbaka», säger hovmarskalksämbetet i sitt referat.

Men tiden går sina tunga steg och driver mänskobarnen för sig i skaror. Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker georginerna i första stöten, bryter av de bleksiktiga sparrisstjälkarne, ruskar på kronärtskockornas bruna peruker och gör en ärtreva av lövkojor och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som agnar.

Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!

Vår vän såg sig en dag i spegeln och fann att de evigt upprepade jubelmiddagarne givit honom ett apoplektiskt utseende. Han såg ju ut som en grosshandlare och icke som en skald. Detta bragte honom på eftertanke. Han började sova oroligt om nätterna och hörde i drömmen pistolskott; han började i vaket tillstånd lukta krutrök. Som hovpoet hade han till binäring att hålla utkik. Han såg i fjärran okända segel dyka upp, flaggor, dem han icke återfann i regeringarnes flaggkartor, djärva resningar och skarpa kölar som han icke sett förr. Vad var det för ena friseglare? De funnos icke i milorna, alltså fiender! Han rapporterade förhållandet och blev genast utnämnd till litteraturfiskal. Denna syssla skulle vara alldeles betydelselös, om icke svaga själar funnos, som tro på de utnämnde. Detta blev ett nytt uppslag i skaldens verksamhet. I hovtidningen förklarade han nu öppet, att allt vad alla andra skrev var smörja, och att vad han själv skriver är det bästa, och det hans vänner skriva, näst det bästa. Och varför? Därför att han har idealet! Vad är då idealet? Det har han aldrig förklarat och därför bevaras hemligheten. Att döma av hans gärningar tyckes idealet vara: Konung och ärkebiskop, Svenska akademien, Serafimerorden, vers, konjak à 75 öre glaset, 20,000 kronors årlig inkomst, bänknyckel, syrener, domkyrkor (med målade fönster), ett litet parti på Sällskapet. Men om man frågar honom, om han anser detta vara idealet, så svarar han »inte det», men han säger aldrig: »se här är’et». Vad däremot icke är idealet, det kallar han smuts. Det har hos honom utbildat sig en sjukdom att se smuts överallt, och denna sjukdom, vars upphov tillskrives oordentligt levnadssätt och blivit en förnäm sjukdom, som smittat hans vänner, har redan fått det grekiska namnet: Kopromani. Med smuts menar han: all litteratur, som icke är skriven på vers eller handlar om kungliga personer, syrener och domkyrkor; vidare fattigdomen (all fattigdom är självförvållad!) tiggare (tiggeri är i lag förbjudet!), trasiga barn, obotligt sjuka, (undantag: apoplektiska), fallna kvinnor, dåliga middagar; misslyckade (undantag: misslyckade hovpoeter!) poeter, smutsförfattare äro alla, som häckla hovpoeter, som avslöja lyckade humbugar, som söka orsakerna till det mänskliga eländet, och som vända på sophögar för att möjligen finna pärlor. Av allt detta kan man ändock icke få fram hans ideal! Tänk om det icke vore någon idé! Tänk om det icke vore någonting alls! Tänk om det bara vore en svart bonjour, som man har hängande och tar på sig när man går bort! Tänk om det vore en annans namn som man skrivit själv! Tänk!!!

Men det finns en annan idealist som i sina verkningar skulle kunna vara farligare än han är, om han icke vore så dum, det är patrioten.

Han är tre alnar lång, har stort skägg, begagnar enpåk och stövlar med skaft. Han är produkten av ett tidelag mellan studentmötena och folkhögskolan. Han har gjort sin lycka i världen med ett gammalt flintlåsgevär, som han brukar knäppa med. Han började knäppa med det i en folkhögskola åt livbeväringens vänner och har sedan knäppt med det i en stor tidning. Men flintan är sprucken och han har förgäves hembjudit bitarne åt historiska museum; fnösket är vått och krutet är unket. När ingen trodde mer på hans gevär, till vilket han skrev dåliga poem varje år, tog han fram en sabel som han köpt i en lumpbod. Nu skramlar han emellanåt med sabeln, men det lockar inte något folk!

Hans ideal äro naturligtvis Karl XII, svenska folkvisorna och förre ecklesiastikministern. Hans religion är den antagna bänknyckelsreligionen, och hans svenska historia är hans konungars; han tillhör historiska polisen och gör beslag på alla ostämplade varor i den vägen.

Ett dumhuvud själv och misslyckad författare, har han en liten binäring i att förfölja unga författare. Har även försökt sig på hovbanan, men hans enpåk stötte för hårt i parkettgolven och hans skaftstövlar revo hål på mattorna. Anställd numera som hovets reseombud i provinserna, där han håller föredrag i de svenska konungarnes historia och förstör folkhögskoleidén. Fuskar i litet av varje för att vinna ärans lager och gör falska växlar i patriotism, vilket är det billigaste. Tror att utvandringens orsaker äro en försvagad konungamakt och avtagande religiositet; menar att den kan hämmas genom skyddstullar och livbeväring; predikar läran om att det tusenåriga riket har kommit till Sverige och att utvecklingen nått sin höjd och att Sverige är det friaste, lyckligaste land på jorden. För övrigt biträder han med patriotiska tal vid invigningar av folkskolehus, öppnandet av kreatursutställningar, kanaler och slussar (järnvägar får han icke vara med om) samt avtäcker gärna monument över patrioter, utdelar patriotiska sällskapets medalj åt troget tjänstefolk, är ledamot av sällskapet för patriotslöjdens befrämjande och arrangerar flaggningar i landsorterna. Att han är krigisk är en följd av studentmötena och det omnämnda flintlåsgeväret.

Hans dagars tal äro dock numera räknade, emedan han är mycket gammal, och man väntar stundligen höra om någon olycka som hänt honom med det gamla gevärsskrället, vilket han sitter och skurar på. Vi hoppas dock att han må få leva länge och lära att det finns andra idéer än Karl XII och kreatursutställningar, fastän de icke få rum i hans hjärna eller hälsas med flaggningar i landsorterna.